« Till startsidan

Blogg

Stig H Johansson

Det är dags för den 48:e Elitloppsupplevelsen i ordningen

2010-05-27 09:43

För min personliga del är Elitloppet förknippat med många roliga minnen. Någon har räknat fram att jag haft hästar med i loppet 28 gånger och varit med i 24 finaler. Att en fjärdedel av dessa finaler, sex stycken, slutat med segrar för mina hästar är något jag självklart är mäkta stolt över.

Under min uppväxt brukade jag förstås se Elitloppet hemma på tv och det var något alldeles extra redan på den tiden. Första gången jag upplevde travfesten på plats på Solvalla var 1963. Bara några månader innan jag själv vann mitt första lopp som kusk hemma på Hagmyren, för övrigt.

Det var året jag skulle fylla 18, jag jobbade som lärling hos Stig Engberg och fick åka med några vänner till Solvalla. Där kunde jag känna på elitloppsatmosfären inne på stallbacken den dag när fransyskan Ozo och Roger Massue vann, närmast före svenskhoppen Adept och Julienne.

Ozo var en iögonfallande häst med en makalös utstrålning. Stor, svart och med bandagerad svans som stod rätt upp. Hon mosade konkurrenterna och jag blev mäkta imponerad. Intrycket av henne väckte också hos mig en förkärlek för franska travare, som stärktes ytterligare av Roquepine och hennes två raka segrar senare under 60-talet.

Sedan den majdagen 1963 har jag sett eller deltagit i Elitloppet vartenda år. Årets upplaga blir därmed min 48:e elitloppsupplevelse i ordningen.

Drömmar om att själv någon gång få vara med i Elitloppet hade jag tidigt. Outtalade, givetvis, för det kändes i min tidiga karriär som lärling både som ett orealistiskt och alltför högtflygande mål.

Det dröjde ändå inte så lång tid innan önskedrömmen blev verklighet. 1971, bara ett par år efter att jag blivit Solvalla-tränare, fick jag med Big Elma i Elitloppet. Vi blev visserligen sist i vårt försök, men jag hade i alla fall fått lukta på krutröken i Elitloppet och fått aptit på att prova igen.

Även om Elitloppet hade varit den största travhändelsen i Sverige i flera år var det inget som gemene man hade någon närmare relation till på den tiden. Vändningen i det avseendet kom 1973, då Ego Boy och Ingemar Olofsson vann och förde upp travsporten till helt andra publika nivåer.

Att svenskfödde Ego Boy, från en liten landsortsbana och med en småtränare i sulkyn, besegrade amerikanske Flower Child i skiljeheat gjorde honom till "folkets häst". Han väckte intresset för travet i breda lager och gjorde att Elitloppet blev ett mycket större evenemang än det tidigare varit.

Jag vill nog påstå att Elitloppet fortfarande rider på den framgångsvåg som Ego Boy orsakade för 37 år sedan.

Själv insåg jag att det inte heller för mig skulle vara omöjligt att vinna loppet, när jag 1976 blev tvåa med Duke Iran. Vi var inte stort slagna av fransyskan Dimitria i finalen. Det gav blodad tand.

Det dröjde till 1984 innan jag äntligen fick kliva in i vinnarcirkeln efter en elitloppsfinal. The Onion, som året innan satt det smått chockartade världsrekordet 1.12,0a för fyraåringar i Halmstad, var favorit på förhand och det blev en ny, omtumlande upplevelse för mig att ha sådana förväntningar på mig inför Elitloppet.

Både jag och hästen utsattes för en väldig uppmärksamhet veckorna innan och jag måste erkänna att jag var lite stressad och tagen av stundens allvar. Men "Löken" gjorde sitt jobb och till min stora lättnad kunde vi anföra både försöket och finalen från start till mål.

Den första elitloppsvinsten var kolossalt skön - och den skulle följas av fem ytterligare under de kommande femton åren...

Jag ska här inte gå närmare in på allihop, även om jag naturligtvis värderar även segrarna med Utah Bulwark, Napoletano, Peace Corps och Gum Ball mycket högt.

De flesta vet redan att elitloppstriumfen år 2000 med Victory Tilly är, och troligen förblir, den största upplevelse jag varit med om i min långa karriär. Det var så många faktorer som gjorde den segern alldeles speciell. Lyckan jag kände då jag kastade körspöet i ren glädje efter målgången går inte att beskriva.

Victory Tilly var på förhand upphaussad i media som det stora svenskfödda hoppet i det som målades upp som en travlandskamp mellan i första hand Sverige, Frankrike och Italien. Det franska laget bestod av exempelvis General du Pommeau och Fan Idole. Italienarnas representant var Varenne.

Victory Tilly var fem år och hade en fantastisk fyraårssäsong bakom sig. Nu skulle han för första gången bli synad ordentligt och få sitt första riktiga elddop i internationell elitkonkurrens. Vi hade startat i Forus Open under våren och floppat där, vilket gjorde även mig en aning osäker på hans status på högsta nivå.

Allt stämde för både Victory Tilly och mig under elitloppsdagen och jag får fortfarande rysningar i kroppen när jag tänker på ovationerna vi möttes av från publikplats. Stämningen och atmosfären på Solvalla under elitloppsdagarna är omtalad, men jag har själv aldrig upplevt den så intensivt som just den majsöndagen 2000.

Jag har haft massor av fina hästar genom åren, men ingen går upp mot Victory Tilly och det han åstadkom på banorna. Han gjorde sig sannerligen förtjänt av den sköna pensionärstillvaro han nu, som 15-åring, åtnjuter hemma på Stora Alby.

Han bor i en speciellt inredd box. I anslutning till den har vi samlat en del prylar som minner om hans sagolika karriär. Och på dagarna vistas han ute i en hage tillsammans med några ridhästar.

Naturligtvis har Victory Tilly inte gått helt omärkt ur sina tävlingssäsonger, som resulterade i 70 segrar och 37,7 miljoner intravade. Men han är fysiskt fräschare än på länge och psyket är obrutet. Han är så pigg och glad som en häst i hans ålder kan vara, helt enkelt.

Så länge jag fortsätter som tränare är målet förstås att få fram nya hästar av Victory Tillys kaliber. Men jag inser att det är i det närmaste omöjligt. När jag så småningom summerar mitt aktiva liv i travet kommer han och hans vinst i Elitloppet med all säkerhet att ha en särställning.

Alla krönikor