« Till startsidan

Blogg

Henrik Ingvarsson

Henrik Ingvarsson tänker tillbaka, del 4...

2009-05-28 09:07

Jag ska inte tjata mer om Elitloppet 1988. Det på alla sätt så magiska. Det för mig det största. Men när jag ser John Campbell, kusken bakom Mack Lobell den där genomsoliga söndagen och för det mesta i övrigt också under hästens karriär, tala om loppet, upplevelsen, nu 21 år efteråt på Atg:s webtevesida så börjar jag nästan gråta. Det sätter igång något i kroppen, det bara är så.

Jag har aldrig träffat Campbell personligen och visst, han låter som  
de flesta amerikanare har en alldeles enastående förmåga att göra, men  
ändå. Han känns som en äkta snubbe, en som ser ut att mena varenda ord  
han säger.

När han berättar hur starkt det var. Vilken lycka han kände. Vilken  
sjuhelvetes upplevelse den där majdagen innebar för honom.
21 år senare! Då kanske alla, även utanför travet, förstår hur  
speciellt Elitloppet är.

Och nu är det faktiskt dags igen.
För mig som numera, och sedan rätt många år tillbaka nu, arbetar inom  
det här så finns det annars under den här helgen på Solvalla:
Ett kaos. Och ett lugn, en oas.

Kaoset är det bastuliknande pressrummet. Oasen är...stallbacken.

För ingenstans på Solvalla är det så rogivande under de här dagarna,  
som på stallbacken. Det kan låta märkligt och visst är det väl såklart  
lite mer anspänning än vanligt där också. Mer folk givetvis. Men ändå,  
jag skulle nog säga att det inte finns någon plats på Solvalla där  
allt trots allt är så mycket som vanligt under Elitloppsdagarna. Som  
stallbacken.
När man kommer in dit kan man liksom andas igen. Tänka klart. Alla är  
nyktra (det är folket i pressrummet också, men ni fattar), trängseln  
är borta. Man får en stund på sig att bara komma ner i varv.

Oftast blir det också trevliga möten och händelser.
Jag minns till exempel Lutfi Kolgjini mitt i värsta pressen under det  
första Elitloppsåret med Going Kronos. När han kom gåendes med armen  
runt sonen Adrian. Försöket var över, det värsta hade lagt sig och nu  
fick de en stund tillsammans.
”Vi tar dom från dödens i finalen”, kom far och son fram till där i  
solen. Log mot varandra och lommade vidare.
Jag minns också starkt när Varennes tränare Jori Turja klappade Stig H  
på ryggen i ett grattis efter Victory Tillys seger 2000 och det liksom  
inte gick att ta fel på Johanssons reaktion. Det där uppskattade han.

Men på tal om amerikanare, dessa mästare i sociala sammanhang, så är  
kanske det varmaste minnet under en Elitloppssöndag på stallbacken med  
just en sådan. Jag hade träffat Jerry Riordan, som är verksam i  
Italien, i Neapel några veckor tidigare det här året, 2006. Då han  
vann Lotteria-löpningen med Malabar Circle Ås. Vi samspråkade några  
minuter på Agnano-banans stallområde efter den segern, presenterade  
oss för varandra, och han var vänlig på alla sätt.
Jag fick mina citat. Sedan skakade vi hand och sade adjö. Kul att ses.  
Inga konstigheter.

På Solvalla några veckor senare, Riordan har precis vunnit  
Fyraåringseliten med Frullino Jet och det gäller alltså att hitta  
amerikanen på nytt. Det tar ingen längre stund och precis när jag ska  
kasta fram näven ännu en gång, tala om vem jag är och att vi faktiskt  
träffades några veckor tidigare, hör jag honom utbrista: ”Hej Henrik,  
vad roligt att se dig igen”. How are you, liksom.

Som om vi var de bästa vänner.
Jag kan tycka att det är sympatiskt. Som omväxling i alla fall, man är  
ju liksom inte riktigt van.

På söndag har Jerry Riordan Lisa America med i Elitloppet.
Nu är det trots allt tre år sedan vi sågs senast. Inte tre veckor.
Inte ens en amerikanare kan väl...

Och ni. Fatta att det dags nu.

Alla krönikor